Referat 6/9: Tom Alandh

Verkligheten skriver de bästa manusen

”Jag har haft lite bollsinne, lite tur.” Så summerade Tom Alandh, 66, sin 40 år långa yrkesgärning på SVT, där han främst varit reporter men framför allt gjort sig ett namn som dokumentärfilmare. När han gästade Publicistklubben den 6 september hann han både berätta om sin karriär och kommentera de 20 klipp han visade ur sin produktion.

Av en av de första chefer han mötte på SVT, Bertil Askelöf, fick han de dåd och råd, som han sedan dess hållit sig till: ”Du ska hitta en bra människa och behandla henne väl”. Tom Alandh prisade också dem han jobbat ihop med: fotografen Björn Henriksson (”han är så klok och rolig och en journalistisk fotograf, som hör, är med och klipper när han filmar”), och klipparna Karin Elander, som nu slutat, och Heleene Rebel (”en drottning”). Ett annat råd av Askelöf handlade om dramaturgin: ”Inledningen ska vara som en spark i magen och du ska sluta med en knorr. Sedan är det bara att lägga resten däremellan.”

Hur många av dem som hör av sig väljer du bort? löd en av kvällens frågor. De allra flesta bra människor hittar han själv, genom vanligt kontaktskapande, på tunnelbanan, genom kontakter, genom någon bisats i någon tidningsartikel. ”Det är inte en på tjugo som kontaktar mig.” Tom Alandh sa också att han inte ger sig in ett projekt om han inte litar på den han filmar och hans vanligaste intervjufråga är helt enkelt ”Berätta!”.

Händer det inte att du träffar människor som du inte vill exponera? ”Jag träffade en ung kille på Kumla, men det var svårt, vi fick ingen kontakt och han var iskall, så det avbröt jag.”

Ett klipp från 1970-talet visade Bosse, den mobbade tonårskillen i Vivalla i Örebro, som blev en av de allra första som fick personifiera mobbningen. ”Mobbning hade dittills skildrats genom att någon barnskådespelare läste brev från mobbade. Detta var första gången på riktigt och mobbning blev ett ord på allas läppar.” Hur det gick för Bosse? Jo, mobbningen avtog, han blev dataingenjör, fick egen familj och kom en gång förbi och hälsade på.

Efter filmklipp från bland annat ”En man kom från Texas” (med Rickard Viking Flinga), ”En rufflares väg” (med Ulf Wilhelm Berner), ”Jocke hette Sussis man”, ”Det svåra livet” (med uteliggaren Pia Sjögren, där en tredje film är på gång), ”Vi som överlevde Rågsved”, ”Gustav och Maria. En kärlekshistoria”, ”Kronofogden kommer” och ”Martina mot alla odds” kom Tom Alandh in på det redaktionella arbetet.

Om klippningen.”Då öppnas paradisets dörrar”. För övrigt inget som fotografen Björn Henriksson lägger sig i.

Om förhandstittande. Filmens huvudpersoner får bara titta när filmen är klar, och då får de bara ändra faktafel. ”Jag säger att det är min film.”

Om ljudet. Han arbetar med ljudtekniker, kan lägga på extra ljud, men det är i undantagsfall. Hans kolleger på redaktionen är emot speakertexter, och själv tycker han att man använder det om man behöver.

Om sina resurser. ”Jag kan ägna den tid jag behöver, jag får resurser”.

Du verkar fortsätta umgås med dem du filmat, är det inte jobbigt? ”Tvärtom. Vanliga sammanträden är jobbiga. Träffa folk är berikande, oerhört berikande. Jag har tid att upprätthålla kontakterna.”

Hur har journalistiken och ditt arbete utvecklats? ”Vi gör bättre program nu än för 15 år sen. Vi har mer rutin och vågar mer. Men knacka dörr-journalistiken har blivit svårare. Det var lättare att komma in på fängelser och vårdinstitutioner förr, även om det är öppet jämfört med andra länder.”

Har den digitala tekniken förändrat inspelningssituationen? ”Tidigare var det dyrt att filma. Filmkostnaden för tio minuter var 1 000 kronor. Vi tar inte oceaner av film, sällan över 30 kassetter (à en timma). Men med videoteknik låter man kameran gå på ett annat sätt och man hinner inte titta igenom allt material. Så numera bör man ha minst dubbelt så mycket klipptid som filmtid.”

/Styrelsen PK Västra