Referat 21/3: Priset för yttrandefrihet

Priset för yttrandefrihet var ämnet för PK-debatten den 21 mars. Om detta vittnade och diskuterade Sayed Parwez Kambakhsh, journalist från Afghanistan, Bert Sundström, SVT, Per Björklund, frilansjournalist och Egyptenkännare, Isabell Schierenbeck, fil dr i statsvetenskap och Axel Andén, chefredaktör Medievärlden.

Sayed Parwez Kambakhsh började med att tacka PEN-klubbens medlemmar för att han idag är en fri man.

Vad hände i Afghanistan, frågade kvällens moderator Sanna Klinghoffer, SVT.
”Jag laddade ner artiklar om kvinnans frihet och om det förtryck kvinnor levt under i Afghanistan sedan medeltiden. 27 oktober 2007 fängslades jag och sattes i säkerhetstjänstens fängelse. Man gjorde husrannsakan och hittade en bok om religion, en bok som jag ansåg mig ha frihet att läsa eftersom yttrandefrihet är lagstadgad i Afghanistan, men det är en lagstiftning som inte förverkligats i praktiken.”

Blev det en överraskning att du greps?
”Jag hade varken begått ett brott eller varit intresserad av att göra det. Jag har alltid försökt försvara folkets medborgerliga rättigheter, som student och journalist.”

Den då 23-årige Sayed Parwez Kambakhsh anklagades för att ha spridit texter som hädade islam och domslutet efter tre minuters domstolsförhandlingar blev dödsstraff. Efter ett år omvandlades straffet till 20 års fängelse och i februari 2009 fick han amnesti och lämnade Afghanistan.

”Tack vare att det finns institutioner som reser sig till försvar utifrån internationella påtryckningar och tack vare min bror lyckades jag bli frisläppt. Det bildades åtskilliga stödgrupper för att rädda mig. Jag står i tacksamhetsskuld till PEN-klubben i Sverige, Norge, Danmark och en hel del andra organisationer.”

Sayed Parwez Kambakhsh lever idag i västvärlden och hänvisade till den egyptisk-amerikanske författaren Edward Said som sagt att det finns tre sorts emigranter, de som acklimatiseras, de som aldrig kan ta farväl och de som saknar och tillhör sitt hemland.
”Jag tror att världen är mitt hemland, men Afghanistan mitt födelseland och jag ser fram emot att återvända en gång. Nu är Afghanistan en av de mest korrupta regimerna i världen.”

Om kvinnornas ställning sa han: ”Kvinnorna är inmurade. Männens uppgift är att försöka ge dem den frihet de är i behov av. Tyvärr existerar det en byteshandel med kvinnor i Afghanistan och man ser kvinnan som en ägodel. Man kan byta en 10-årig flicka mot ett djur för äktenskap med en 30-årig man. När jag började uppmärksamma frågan om kvinnors frihet blev jag förlöjligad, men allt handlar om människors frihet.”

SVT-journalisten Bert Sundström fick än en gång berätta vad som hände den 3 februari i år när han blev knivskuren och sparkad i huvudet i Kairo.
”Jag hade jobbade i en massa år på farliga ställen och var ute och rekognoserade och hamnade på en plats där många människor tittade på andra människor som kastade sten på varandra och skulle gå tillbaka till hotellet när någon måste ha identifierat mig som utlänning eller journalist. Det var en liten grupp människor som höll fast mig och försökte slå ihjäl mig och en annan grupp som försökte skydda mig. Jag insåg att det var allvarligt och hoppades kunna hålla mig på benen fram till en militärpostering. Vi hade fått rapporter om andra journalister som råkat illa ut och fått sin utrustning sönderslagen, så därför hade jag inget med mig som visade att jag var journalist och jag upplevde att jag hade tillräckligt säkerhetsavstånd, men blev shanghajad med ett rejält grepp om halsen.”
Vilka hänsyn måste man ta i länder med begränsad yttrandefrihet?
”Min inställning är att det kan man inte ta några hänsyn till. Men man får inte tillgång information när hela samhället präglas av bristen på yttrandefrihet. Jag har jobbat mycket i Latinamerika och auktoritära regimer som Vitryssland och hela rapporteringen blir präglad av att det finns väldigt få trovärdiga informationskällor. Man kanske letar reda på någon regimkritiker men de har sin egen agenda. Tills jag blev nedslagen kände jag i Kairo en ganska stor likhet med revolutionerna i Georgien och Ukraina, där alla ville prata och det fanns en uppriktighet.
Har bristen på yttrandefrihet påverkat din rapportering medvetet eller omedvetet?
”De fysiska hoten mot journalister innebär att många saker inte blir berättade. Ett av de värsta exemplen är inbördeskriget i Algeriet, där bara det faktum att man var vit gjorde att man fick räkna med att få halsen avskuren. Nu är det väldigt svårt att få visum till Saudiarabien och jag har sökt visum till Kuba två-tre gånger och väntar fortfarande på ett svar. Jag var korrespondent i Ryssland och åkte till Tjetjenien på en pressresa med ryska soldater som skydd, vilket innebar att jag aldrig kunde träffa en tjetjenier utan att en ryss stod och lyssnade. Jag skulle ha kunnat åka in själv, men om det avslöjats skulle jag ha fått lämna Ryssland.”
”På den här resan till Egypten tog vi med oss två kameror som innebar att vi hade tio minuter längre tid på oss att göra en intervju, genom att jag sprang så långt jag kunde till vänster och fotografen så långt som möjligt till höger och så hoppades vi att folk skulle hinna säga något innan soldaterna hann ikapp.”
Har du någon gång pressats av hemmaredaktionen att gå över några säkerhetsgränser?
”Nej, SVT:s inställning som arbetsgivare är att vi ska vara väldigt försiktiga. Instruktionen är nästan alltid att backa och inte ta risker. Jag tycker också att den som är räddast av reportern och fotografen är den som bestämmer. Annars kan man allmänt säga att vi svenskar knappast riskerar någonting jämfört med de lokala journalisterna.

Frilansjournalisten Per Björklund, som efter flera års arbete i Egypten inte fick återvända sommaren 2009, vet fortfarande inte varför.
”Jag tror att det var summan av många saker. I Egypten hade jag blivit stoppad flera gånger, jag tror att de byggde upp en mapp om mig, och jag tror helt enkelt den blev för stor. Ett tag hade jag en övervakare i ett par månader som dök upp i konstiga sammanhang och kunde knacka mig på axeln när jag stod och intervjuade någon. Men jag tror inte att de hade någon aning om vad jag rapporterade.”

Isabell Schierenbeck, som i långa perioder bott på olika ställen i Mellanöstern, berättade att också hon haft en följeslagare, i Riyadh.
Om den folkresning som nu sker hade hon som forskare läst mycket om ”the arabic exception” där ett antal forskare drivit tesen att det aldrig kommer att ske ett uppror i Mellanöstern eftersom ett civilsamhälle inte finns.
”Jag tillhör dem som inte riktigt känt igen mig i den beskrivningen och nu ser vi kraven komma underifrån.”
Om mediebevakningen därifrån nu: ”Det har varit en markant skillnad mot tidigare. För första gången har vi fått rapporter om vanliga människor på ett nytt sätt, i Kairo och i Tunisien. Tidigare har det handlat mer om extremer, som det muslimska brödraskapet, om islamister, om israeliska bosättare.”

De sociala medierna spelar en stor roll i de pågående upproren och Axel Andén fick frågan om det existerar en obegränsad yttrandefrihet i dessa medier.
”I teorin, men inte i praktiken. Du kan säga vad du vill, men det kan hända dig vad som helst. ”
Skiljer sig rapporteringen i de sociala medierna och de andra? ”I år har för första gången de olika bilderna börjat stämma och det beror mycket på Al Jazeera.”

/Styrelsen PK Västra