Referat 18/10: Trippelkväll

Historien bakom Jackie Arklöv, mediernas roll i SD:s uppsving och tysthetskulturen efter mutskandalen i Göteborg – dessa tre ämnen lockade ett 90-tal till PK-kvällen 18 oktober.

I kvällens huvuddebatt om mutskandalen möttes Ulrika Blennius, kommunikationsdirektör i Göteborgs stad, och Janne Josefsson, SVT:s Uppdrag granskning, med Erik Blix som moderator.

Ulrika Blennius upplyste om den begränsning hennes roll har och hur regelverket ser ut. Nya chefer introduceras i den policy som bygger på offentlighetsprincipen och där öppenhet och tillgängänglighet mot medier ingår. Dessutom bedrivs ett kontinuerligt arbete.

”Jag samlar chefer med jämna mellanrum, och det var ganska uppenbart även innan att det behövde göras något. Det är uppenbart att det finns delar av vår organisation där man inte vet vilka beslut som är fattade”, sa Ulrika Blennius och tillade hon däremot inte kan beordra en förvaltningschef att ställa upp på en intervju. En chef för en förvaltning eller ett bolag är endast underställd sin styrelse eller nämnd.

Janne Josefsson noterade att de ansvariga inte bara gömmer sig bakom ett formellt regelverk utan också bryter mot det, och ifrågasatte om det ens var lagligt att använda sig av skattemedel för att hyra in vakter för att hindra Uppdrag granskning. ”Den frågan skulle du ha ställt dig efter en dag och kanske sagt att nej detta är inte rimligt” sa han till Ulrika Blennius.

Han pekade också på att kommunen visar en bild utåt, där företrädare för kommunen direkt hyllade öppenhet och whistleblowers, samtidigt som ett kommunalråd när hon trodde att kameran var avstängd sa att de är öppna mot alla utom mot Uppdrag granskning, eftersom de inte går att dribbla bort.

Ulrika Blennius: ”Självklart är detta inte i linje med vad vi står för precis som att agerandet från affärsområdeschefen för Göteborg energi är inte vad vi står för. Det är jätteallvarligt.” Några egna kontakter med affärsområdeschefen hade hon däremot inte haft. ”Det är en fråga mellan henne och hennes chef, jag har haft mycket kontakt med kommunikationschefen på Göteborg energi, det är så mina kontaktytor ser ut. Ansvarsutkrävandet följer linjen, jag är inte i en position där jag styr vad som händer med enskilda chefer.”

Finns det ett systemfel? Ja, det sitter i väggarna, tyckte Janne Josefsson och nämnde att han av Anneli Hulthéns stabschef Ann-Christine Andersson fått kommentaren att Uppdrag granskning ställer ”väldigt elaka frågor” och är ”taskiga”. Hur drivs den här stan, frågade Janne och vände sig till Ulrika:

”När jag ringde dig samma dag som det första programmet skulle sändas var du väldigt formell, men om det varit något krut i dig hade du sagt att du skulle ta reda på vad som hänt och säga din mening till dem. Du kanske då skulle ha satt dig själv på spel, men det är ingen som vågar det, det är likadant med journalisterna i den här stan. Det skapar ett samförstånd, ingen vågar sticka ut och man blir rädd. Kommunens inställning tror jag handlar om att man vill ha lugn och ro.”

Ulrika Blennius: ”Grundtanken i vår organisation är att informatören ska fungera som ett stöd till chefer, inte vara grindvakt som hos polisen där man har särskilda presstalesmän. Media har rätt till förstahandsinformation och ska hänvisas till den person som kan frågan bäst. Handlar det däremot om ansvarsutkrävande då är den ansvariga chefen skyldig att ställa upp. Jag hade till exempel en lång och animerad diskussion med Ragnhild Andersson (som fattat beslutet om vakterna, och sedan fick avgå).”

”Aha, det var sen hon sjukskrev sig”, noterade Janne.

***

Vad berättade vi journalister om Sverigedemokraterna, var den första fråga Kent Asp, professor i journalistik, fick av utfrågaren Åke Lundgren.

”De behandlades mer negativt än andra partier, det var mer negativt vinklar och man skrev mer om partiet, än gjorde intervjuer med företrädarna.”

Hjälpte medierna in SD i riksdagen? ”Nej, inte under valrörelsen. Men den negativa rapporteringen fick snarast motsatt effekt, eftersom den snarast bekräftade att medierna tillhör etablissemanget. Kvällspressen och morgonpressen var väldigt olika, där kvällspressen hade en mycket kritisk bevakning av SD, medan det mer var en tystnadens strategi som rådde i morgonpressen.”

Hur kan medierna ta SD för vad de är utan att särbehandla partiet?

Journalisterna har alltid det problemet med populistiska rörelser, det blir fel hur man än gör.

Kent Asp nämnde att inför förra valet upplevde många nyhetsredaktioner att de hade behov av en policy för hur SD skulle bevakas. Men det som redaktionerna i regel kommer fram till är att de journalistiska verktyg som finns är tillräckliga.

Tre ingredienser och rätt ugnsvärme krävs, enligt Asp för att ett parti som SD ska växa:

1. en latent opinion (”jag tror främlingsfientligheten är mindre i Sverige än i andra länder”)

2. ett ledarskap som tolkar opinionen (”SD har ett mycket mer professionellt partibyggande bakom sig än till exempel Ny demokrati hade, där Bert och Ian mer var entreprenörer”)

3. en plattform (”NYD skapades i medierna och i princip både skapades och lades det ner i direktsändning”).

Ugnsvärmen är beroende av ett opinionsklimat som är gynnsamt och där det finns politikermisstro och politikerförakt (”till det bidrog alla, politiker, folket, alltså inte bara medierna”).

Om Ny demokrati var en sufflé beskrev Kent Asp SD som ”nåt hårt, men ändå löst”, ett parti som kommer att finnas kvar, som nu får mer pengar och där företrädarna inte är några dumbommar.

Bland publiken höjdes ifrågasättande röster om det kan vara mediernas uppgift att stoppa ett parti och Janne Josefsson tyckte att det ingåtts en borgfred mellan journalister och det politiska etablissemanget. Han noterade att det som mest blivit en notis när 20 demonstranter hotat ta livet av en SD-politiker.

Kent Asp påminde om att debatten inte hölls under de förutsättningarna (Hjälpte medierna SD in i riksdagen? Hur kan medierna hantera högerextremister bättre? löd frågeställningen) sa att han själv räknat med att SD skulle komma in sedan han analyserade valet 2006 där partiet fick 2,9 procent.

***

Journalisten Magnus Sandelin som skrivit boken ”Den svarte nazisten” om Jackie Arklöv frågades ut av Karl-Axel Jansson och berättade bland annat om Arklövs barndom.

Han adopterades som 2-åring från Liberia till en familj i Västerbotten. Där klickade något i relationen när Jackie Arklöv var 7 och adoptivföräldrarna fick ett biologiskt barn. Jackie Arklöv blev stökig och blev agad från till 7 till 14 års ålder.

Även om det inte finns några ursäkter, tycker jag att gåtan Jackie Arklöv blir lite mindre gåtfull när man vet detta, sa Magnus.

”Jackie Arklöv verkar ha olika personligheter, en som lojal och hjälpsam, en bra kamrat, å andra sidan en grym torterare, en hatisk nazist, som jag tror är två sidor av samma mynt. I Bosnien torterade han fångar svårt och trodde att det förväntades av honom. Följsamheten går som en röd tråd och jag tror att han i grunden har en dålig självkänsla.”

Det tog två år av kontakter innan Jackie Arklöv ställde upp och Magnus har träffat honom tre gånger.

Vilket intryck ger han idag?

”Han verkar vara timid, lite blyg, artig, lågmäld, eftertänksam och lite skygg.

Efter elva år i fängelse har han nu tagit en magisterexamen i historia och sociologi och ägnat sina uppsatser om drivkrafterna för nazistiska rörelser, han försöker bygga upp en relation med sina föräldrar och han vill jobba med Exit, som hjälper avhoppade nazister. Jag tror att agan spelat stor roll för vem han blev, men det tror inte han själv.”

***

/Styrelsen PK Västra