Jordbävning i medielandskapet

– Alltför många debatter i radio och tv är riggade, sa Niklas Ekdal, DN, på Publicistklubben igår kväll.
– Det ringer en massa soffor och säger åt en vad de vill att man ska säga, och frågar efteråt: tycker du det förresten?
Det har han ju rätt i. Delvis är detta en dramaturgisk fråga. Släpper man loss debattörer utan styrning håller de sig inte till ämnet, galopperar iväg på sina käpphästar eller propagerar för egna babies. Men en riggad debatt innebär att folk bjuds in för att rida dressyr på sina käpphästar. Elegant ibland, men förutsägbart.
Som framgår på webben är jag ingen tigertämjare som samtalsledare. Folk får tala till punkt. Kanske borde man klippa hårdare? Ska tänka på saken. Men PK:s debatter ska inte i första hand vara underhållningsdramatik – de ska spegla relevanta ämnen för publicister och medieanvändare.
Jag anser förresten att estradsamtal alltid ska försöka likna det genuina samtalet så mycket som möjligt. Och ett bra samtal kräver att folk lyssnar på varandra, inte bara trumpetar tidigare kända åsikter. Det blir intressantare så. Då ökar möjligheten att någon säger något nytt.
Gårdagskvällens debatt på PK i Stockholm var inte förutsägbar.
När de fem Avhopparna, alla utmärkta journalister i egen rätt, skulle svara på varför de misströstar om journalistiken så blockerade samtliga.
– Oh nej! skrek alla fem. Vi tror på journalistiken – fast i andra former.
I böcker, på webben, i framtiden. Fast kanske inte just nu.
Uppgivenheten ökade efter hand. När samtalet var slut hade vi bilden av jordbävning i medielandskapet. En 7:a på Richterskalan.

Här är några uppslag:

• Den stora massan journalister är okunniga, dåligt utbildade och förstår inte omvärlden.

• Papperstidningen är dödsdömd. Om fem år finns det bara en kvällstidning kvar i Stockholm, och de s k rikstäckande tidningarna får det stentufft. Lokaltidningarna har en bättre prognos, men det ser dystert ut för hemburna tidningar överlag.

• Den kommersiella likriktningen hotar alla medier, särskilt televisionen.

• De stora medieföretagen saknar publicistisk vision, det gäller både press och etermedia. Allt färre tidningsledare är opinionsbildare eller folkbildare. De är formvirtuoser och förändringsäss.

• I framtiden vill ingen ta de trista chefsjobben i media. Underförstått att de briljanta krafterna i yngre medelåldern hellre vill vara hemma med barnen, eller förverkliga sig på annat sätt. De vill inte vara chefer och sitta i möten eller dutta med personalfrågor eller beställa tjänsteresor på nätet.

När allt detta var sagt förklarade panelen med en mun att framtidens hopp ligger i ökad tittar-, lyssnar- och läsarmedverkan, med eller utan webb. Och alla försökte se ut som om det var det roligaste de kunde tänka sig. Fast jag tyckte att deras leenden stramade.

Paradoxalt nog var it-entreprenören Oscar Swartz mycket mer optimistisk angående journalistikens framtid. Han kan vara spydig, men valde tillfället att vara riktigt uppmuntrande. Även om han tyckte att media hade vaknat sent i FRA-frågan, så betyder inte det att bloggarna kan undvara medierna. Det är ju medierna som speglar bloggarnas framgång och självbild, skulle man kunna tillägga.
Enligt Oscar Swartz kan bloggarna ensamma aldrig uppnå samma effekt som starka redaktioners samlade muskler. Bloggarna kan inte konkurrera med journalistiken när det gäller faktakoll, dokumentation, grävande, källkritik – eller gestaltning.
Men vem som ska betala för dessa svällande redaktionella muskler? Det svarade inte Oscar på, och det står skrivet i stjärnorna.

I min kristallkula ser jag att jordbävningen i medielandskapet och journalistikens stora strukturomvandling kommer att debatteras ofta på Publicistklubben framöver.
Välkomna till Café Panorama i Kulturhuset i Stockholm, och till vår hemsida!

Ulrika Knutson, ordförande PK