Ensidig sanning om Afghanistan

– Det går inte att bedriva journalistik som inbäddad reporter.
Det hävdade förre SVT–profilen Tomas Bresky när PK-sektionen i Norrbotten ordnade debatt under rubriken ”Striden om sanningen om kriget i Afghanistan”.
– – –
Jessica Rosengren, reporter på NSD i Luleå, berättade om sina intryck när hon och fotografen Kurt Engström ”fick superchansen” att besöka Afghanistan i början av oktober.
Uppdraget var att skildra de norrbottniska soldaternas närvaro i Afghanistan. De första dagarna blev det i stället ren nyhetsrapportering eftersom svensken Kenneth Wallin ”stupade”, sprängd till döds av en vägbomb.
– Varför använder du ordet stupade? frågade moderatorn Lars Lindberg. Påverkades du av omgivningen? Är det så att svenska soldater stupar, men civila människor dör?
– Så är det nog, medgav Rosengren.
NSD-teamet hade naturligtvis helt andra förutsättningar än vid jobb på hemmaplan.
– Vi hade ju ingen NSD-bil att åka runt i… Vi åkte pansarfordon. Vi var mycket i händerna på försvaret, sa hon.
Rätt att åka
NSDs chefredaktör Anders Ingvarsson tyckte ändå att det var rätt att skicka ett team när erbjudandet kom från försvaret.
– Om vi får chansen ska vi ta den. Det är till stor del soldater från vårt utgivningsområde det handlar om. Vi åkte dit för att ta reda på vad de gör där. Det tycker jag att vi har lyckats med. Det blev mer och bättre än vad jag kunde tro – sex dagars reportage med brett och varierande innehåll. Visst kunde vi ha ställt många fler frågor, men alternativet hade varit att inte åka alls.
Rapportering behövs
Erik Lagersten, informationsdirektör vid försvarsmakten, upprepade flera gånger sitt budskap:
– Vi har ambitionen att erbjuda så många medier som möjligt att besöka de svenska trupperna. Vårt intresse är att de ska skriva om våra insatser. Bra rapportering är inte nödvändigtvis enbart positiv för försvarsmakten. Varje konflikt i det fördolda är en förlorad konflikt. Det viktiga är journalisternas närvaro i konfliktområdet. Det är nödvändigt att det sker en rapportering.
Alltför omedvetna
Kjell-Arne Johansson från Föreningen Afghanistansolidaritet var starkt kritisk till både NSDs och andra mediers rapportering. Han noterade ordval som att man ”intagit rysshöjden i fiendeland” och undrade om det inte borde ha ringt några varningsklockor.
– Är ni verkligen så omedvetna? Förstår ni inte att här pågår ett PR-krig, i vilket USA är mästare? Det är mycket tydligt en god och en ond sida. Man identifierar sig bara med enda sidan, sa han och efterlyste frågor om vad soldaterna tjänar och vem som ger order till den svenska chefen på plats.
Överste Olof Granander, chef på I 19 i Boden, har varit chef för den svenska Afghanistanstyrkan. Han berättade att en svensk soldat tjänar drygt 30 000 kronor i månaden och att de svenska trupperna står under ett multinationellt kommando med en tysk general.
Inte allsidigt
– Att vara inbäddad reporter gör det omöjligt att bedriva journalistik. Det blir bara rapportering, menade Tomas Bresky, f d Uppdrag Granskning i SVT.
– Vi var fria att skriva vad vi ville – utifrån de förutsättningar vi hade, sa Rosengren.
– Jag tycker inte att medierna är allsidiga. De bryter mot den grundläggande journalistiska regeln om att låta många komma till tals. Nu blir det bara en dominerande berättelse, sa Johansson.
– Vi funderar på uppföljningar, sa Rosengren.
Lindberg reste frågan om Afghanistannärvaron kan utvecklas till ett ”Vietnamproblem”.
Varken Granander eller Lagersten såg någon stor förändring i opinionen.
– Kritikerna har blivit mer högljudda och mer välformulerade. Men försvars- och säkerhetspolitiken är ett försummat publicistiskt område, sa Lagersten.
HANS OLOV OHLSON