Direkt från debatten: I skuggan av Alfred Nobel

Publicistklubbens sista debatt för året stod sig väl i konkurrensen med julbord och klappstök, och det var en engagerad publik som var med och diskuterade om vetenskapsjournalistiken klarar att granska forskningen, eller om den sitter i knät på forskarna.

Läs mer om debattpanelen här.

På scen fanns Svenska Dagbladets medicinreporter Inger Atterstam, Johan Bergendorff, producent på SR:s vetenskapsredaktion, Patrik Hadenius, chefredaktör på tidskriften Forskning och Framsteg och Martin Ingvar, professor på Karolinska Institutet.

Martin Ingvar tyckte sig se två motsatta tendenser inom vetenskapsjournalistiken, och kallade den ”fläckvis” bra, som hans filosofilärare skulle sagt. Enligt Ingvar är många vetenskapsjournalister välutbildade och duktiga på att värdera forskningen, men samtidigt tycker han sig se en annan trend, med en sämre och mer snuttifierad bevakning.

Övriga i panelen höll till viss del med. Patrik Hadenius tyckte att de bra fläckarna blir allt större och Johan Bergendorff sa att den stora skillnaden var att när han kom in i vetenskapsjournalistiken i mitten av 90-talet så var det i första hand vetenskapsutbildade som lärt sig reporterjobbet, medan det idag i större grad är journalister som lärt sig om vetenskap. En utveckling man kan diskutera, men som enligt Bergendorff har lett till en bra utveckling på Sveriges Radio eftersom man idag är bättre på att granska. Inger Atterstam jämförde med 80-talet då Svenska Dagbladet hade en redaktion på sju-åtta personer och med flera uppslag i tidningen varje söndag att fylla. Idag har det blivit mer kritiskt granskande, men utrymmet är mycket mindre. Dessutom är det en större fokusering på vad de internationella vetenskapstidskrifterna skriver idag, vilket hon anser gör att svensk forskning hamnat i bakvattnet.

Martin Ingvar konstaterade syrligt att det är lättare för journalister att få allting serverat från de internationella tidsskrifterna, varpå Atterstam kontrade med att det stora flödet av forskarrapporter – över 500 000 publiceras årligen i världen – gör att en stor del av tiden går åt till att välja bort. Johan Bergendorff menade att det är en kvalitetsstämpel om en artikel publicerats i exempelvis Nature, även om inte det tar bort den enskilde journalistens ansvar.

En stor del av debatten handlade om den ökade kommersialiseringen av vetenskapen. Inger Atterstam var kritisk mot att medicinbolagen köper ledande forskare och docenter som talesmän, och efterlyste tydligare etiska regler från bland annat KI, något Martin Ingvar hävdar redan finns.

Johan Bergendorff berättade om hur stora delar av etablissemanget inte är vana vid att bli granskade och hänvisade till sin egen, uppmärksammade, granskning av Nobelstiftelsen, som bland annat visade att två av Astra Zenecas styrelsemedlemmar satt med i den priskommitté som utsåg ett pris som gynnade två av Astras patent. Han beskrev även hur Nobelstiftelsen gått från att vara väldigt välkomnade och öppna med information, fram till dess att de såg resultatet. Idag kände sig inte Johan Bergendorff fullt lika väl mottagen.

Ett annat ämne som avhandlades var vikten av publicitet för forskarna. Måste man synas? Något som Martin Ingvar var väldigt tydlig med att så var fallet; ”Man kan inte lägga ner en forskningsenhet som är väl skriven om i pressen”.

Inger Atterstam kände en väldig ambivalens till forskningssamhället som hon beskrev som en manipulativ lobbyorganisation med det gemensamma målet att få fram mer pengar från samhället. Ett uttalande som fick Martin Ingvar att protestera högljutt.

Referat av
Therese Larsson
Ledamot PK:s styrelse